Bok och Bibliotek

Kerstin Rauserks rapport från årets Bok & Bibliotek

torsdag och fredag

Korsvägen kryllar av mässdeltagare på väg ifrån och till det stora evenemanget som i år stoltserar med temat ”Tre länder- ett språk. Tyskland, Österrike och Schweiz är länderna som står i fokus. Intryck och uttryck i stort och smått. Kunskap och gemenskap är orden som jag tycker passar för årets mässa. Det fria ordet och kampen för att tala fritt florerar. 2009 års nobelpristagerska Herta Müller och förra årets ikon Vargas Llosa är de stora giganterna. Även punkdrottningen Nina Hagen drar folk till sig när hon pratar om Jesus.

Bokmässa. Bökmässa(en bökig mässa).Bokmassa(ja, verkligen)Bokmössa(en sådan borde delas ut).

Därinne cirklar jag som vanligt omkring bland monter efter monter. Bjudgodis åker ned i fickan och en massa broschyrer och informationsblad tynger snart min väska. Bokcirkelns uppsving och uppmärksamhet blir mitt första seminarium.

Gå i cirklar

-Det är otroligt populärt med cirklar om böcker, inleder Marie Lundström(SR) seminariet och vänder sig till de fyra inbjudna gästerna; en bibliotekarie, två forskare och upphovskvinnan av nätversionen av läsecirklar. Att läsa ihop och träffas är en folkrörelse och samtalen om böcker snirklar sig genom hela Sverige. Forskaren Kerstin Rydbeck skall nu titta på de informella grupperna, som odlar sina cirklar i tysthet och ägnar sig åt mat och vin vid träffarna, alltså en väldigt social gemenskap, som ibland kanske lutar mer åt det gastronomiska. Cirklarna på biblioteken erfar Mariestadsbibliotekarien är ett fokuserat grepp att träffas runt en bok och diskutera.

-Det krävs bara att vi öppnar upp ett rum för dessa sammankomster och ibland ställer vi upp som samtalsledare, säger hon.

Vilka det då är som väljer att starta bokcirklar varierar stort och ingen direkt statistik finns. Kanske är det en generationsfråga och funderingar om klass och kvalité tas också upp.

Det är viktigt att göra klart från början vilken typ av cirkel man vill ha, så inte mat och dryck tar överhanden helt enkelt. Att få syn på sig själv som människa, att utbyta läsupplevelser och att träna på att samtala är tre ingredienser i utbytet vi kan få av cirkeln. En del har klassiker som läses, en del kör olika tema i litteraturgenre och tipset vi får idag är att noveller är korta bra texter som kan vara till grund för oändliga samtal och diskussioner om relationer, liv och död. De stora frågorna kan få en vidare mening i och med att människor i grupp får tillfälle att dela olika läserfarenheter och vara nyfiken på andras upplevelser.

Bo Carpelans bok ”Blad ur höstens arkiv” passar ju som en extra illustration av höstens intågande. På Arenan i finlandssvenska montern pratar Janina Orlov och Tua Forsström om den gamle författarens sista bok som berör en mammas död, tiden, rummet och jaget. September, oktober, november är de flikar av höst vi går igenom.

-Bo Carpelan skildrade vardagslivet som det enda viktiga, säger Tua Forsström och suger på de svenska orden länge innan hon talar. Han praktiskt taget levde med andra döda författare och tyckte det var så viktigt att ha en yrkesroll också när man är författare. Han var chefsbibliotekarie på Helsingfors stadsbibliotek.

Bo Carpelan debuterade 1946 med en diktsamling och dog i våras när han precis avslutat romanen.

Från det finska vemodet styr jag stegen mot ”Rum för Poesi” där jag lyssnar på tre poeter.

Persisk pojke från Malmö i hatt på burrigt hår läser skorrande om rädslor och trygghet. Inte för att tillhöra, säger han utanför att lägga till. Storasyster och lillasyster, sagor och svår kamp. Små skärvor i tiden, vackert, ynkligt och modernt.

Skrivarpedagog Lisbeth Antonsson från Linköping får plats i min text för att just hennes diktning är sådär tråkig och naturlyrisk som många kvinnor i 50-årsåldern satsar på. Visserligen har hon sin morfars målningar i bakgrunden, små hyllningar som tyvärr bara blir påmålade, platta skogsmullespår. ”Jag lyfter bäcken” heter en av samlingarna som kommit ut på Recito förlag. Den titeln låter väldigt fin, men jag är besviken.

Så är det med poesi. Ibland så oerhört starkt, ibland ingenting…..

Jonas Brun har tidigare läst i Malmö och beskriver sin snö, kärleken och den mörka skogens virrvarr på ett ypperligt sätt utan att det blir tråkigt. Inget beskrivande, bara gestaltande och våghalsiga känslor om unken familjetragedi mellan raderna.

Belarus – Vitryssland

Katarina Frostenson läser en reseessä från Minsk och den något för mig torra och hårda akademiledamoten får liv och ger mig en underskön upplevelse, när hon beskriver hotet mot Minsk och alla dessa rädslor en stad kan bära på. Kombinerat med Maria Söderbergs foton på duken bakom är det väldigt vackert. Öppenheten och slutenheten som Minsk som stad bär med sig. En stad i fångenskap.

 Marya Martysjevich diktar och läser sin belarusiska som slår ned som hårda spikar och värmer oss åter med mjuka, vallande vågrörelser. En nedgrävd flod, ett land med 11.000 sjöar, tänk så lite vi vet. Inga-Lina Lindqvist bodde i Minsk till 15-årsåldern och är rysktalande och med judiskt påbrå. Hon skrev poesi förr, nu blir det barn-och ungdomsböcker istället.

-Jag måste bottna i språket för att kunna skriva, säger hon och de andra nickar i samförstånd. Det nordiska landskapet finns i Vitryssland och nu vill jag gå vidare i Sverige med en annan sorts text.

Lyssna bara på titeln på antologin av vitrysk litteratur: ”Språket som svalan bor i dess hjärta”. Så vackert.

Hets – en bok om skolan

-Släpp lärarna och eleverna fria, utbrast Sven-Eric Liedman på Se Människan-torget där Svenska Kyrkan är arrangör. I framtiden behöver vi djupare insikt, en instrumentell kunskap, inte faktakunskaper som ska mätas hela tiden. Vi behöver bildning, inte utbildning. Ständigt söka sig nya kunskaper gör att vi hela tiden omvärderar vår syn på oss själva och andra. Satsa på den personliga mognaden!!!

Kloka ord från vår idé- och lärdomshistorieprofessor. Jag håller helt med!

Manifestation

På tioårsdagen för journalisten och författaren Dawit Isaaks fängslande, framträdde en rad organisationer tillsammans med nobelpristagarna för ett gemensamt upprop för den fängslade kollegan. Jag känner hans barn, som gick i mina barns klass. Ett helt onödigt öde, en tragedi. Jag stötte på hans bror häromdagen, en kämpe som fortfarande tror att brodern lever. Jag deltog i en manifestation tidigare i år och känner djupt för familjen. Vi kan faktiskt sätta oss ned och sända en hälsning via mentala medier till dem. Hoppas innerligt önskan om stängda Eritreanska ambassader och konsulat blir verklighet.

Ola Larsmo(Svenska Pen) intervjuar Mario Vargas Llosa på engelska i en K3-sal fullsatt och förväntansfull. Varför intresserar sig den peruanske författaren sig för engelsk kolonialism? Sista titeln i hans bokmaraton heter ”Keltens dröm” och handlar om Roger Casement, irländare, äventyrare och diplomat som först var med i befrielsen av sitt hemland och senare i Kongo. Han bar på en hemlighet och dagböcker hittades i London med ett innehåll av speciell karaktär.

-Hjältar är inte alltid helgon, säger Mario Vargas Llosa och berättar om huvudpersonens homosexualitet och erfarenheter i Kongo och Irland. Han hade en dubbel personlighet, ville verka vara befriare, men utnyttjade och lurade många.

Tortyr, slaveri och exploatering av Kongo. Belgiske kungen fick Kongo i gåva när han sedan koloniserade landet utan att ens varit där. Boken menar Ola Larsmo, är en dröm fylld av allt man som läsare kan förväntas intressera sig för och han säger till Mario, att det är hans bästa bok någonsin.

Carl Larsson

-Han svek sin konstnärliga talang. Därför var han olycklig hela livet, säger Per Gedin i samtal med Claes Moser.

Carl Larsson, en svensk symbol för idyll och hemliv. Bakom mig ser jag att min lärare från Nordiska Folkhögskolan sitter och kurar ihop sig. Alltid lika intresserad av allt, som jag.

Kaskaden av kultur på 1890-talet genom storheter som Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam och så då Carl Larsson. Denne jovialiske familjefar som troligen hade flera barn utanför äktenskapet. Per Gedin berättar en annan historia om den märklige målaren. Mötet med en annan stor man, August Strindberg får ett eget kapitel i boken.

-Troligtvis var han manodepressiv, en dubbelmänniska. Han ville alltid prata om sin svåra barndom, trycka ned sig själv och framstå som han själv kämpat sig upp till toppen, säger Per Gedin och sätter sig tillrätta i den raka fåtöljen på scen. Titta på honom på bokomslaget, där är han fürsten, mästaren, den han egentligen ville vara.

Hans mecenat var Pontus Fürstenberg och hans inredare, hustrun Karin. I konstnärskolonin Grez-sur-Loing fick både Karin Larsson, Hanna Pauli och Eva Bonnier mycket uppmärksamhet.

När Carl dör skriver Karin brev till honom varje dag, som en väg ut ur sorgen. Många säger att de hade ett kamratäktenskap, men med tanke på alla barn låter det tveksamt. De arbetade tillsammans och inspirerade varandra. Carl bestämde färger och Karin ritade möbler och textilier. På Sundborn levde de både sitt yrkes- och familjeliv.

Gedin menar att Carl Larssons sätt att hålla borta sin smärta var att måla idyllen. Hans akvareller är kända och hans teckningar är många. Han kunde rita vad som helst och började redan som 17-åring. Han målar yta och visar inte sitt inre i egentlig bemärkelse.

-Konstnärskollegan Richard Bergh sade att det var viktigt att måla Sverige med hjärtat, inte med ögat, säger Per Gedin. Kanske han aldrig egentligen gick riktigt på djupet. Sista målningen var ”Midvinterblot” och han dog, bara dog.

Som vanligt delades många priser ut, b la Aniara-priset som gick till Kristian Lundberg. Han har skrivit två självbiografier om Malmö, arbete och kärlek. ”Yarden” och ”Och allt skall vara kärlek”.

Min favoritförfattare Karl-Ove Knausgård från Norge hann jag ej se detta året, inte heller några tyska författare. I Tv:s litteraturprogram Babel hade Daniel Sjölin med två av dem, Felicitas Hoppe och Nora Gomringer, poetryslamuppträdare. Båda unga och kvinnor, där Nora har ett blandat ursprung, tysk-schweiziskt. De båda tyckte att tysk litteratur inte finns, utan att litteratur utgiven i Tyskland av relativt unga författare med olika bakgrund är det som betyder något.

Som alltid går jag ur mässvärlden fylld till bredden med inspiration och tillförsikt. Journalist Eva Staxäng pratade med två adopterade som fått reda på sitt ursprung sent i livet. Det fanns en stor tacksamhet trots allt och tanken om att ha rötter i olika världar.

-Det är viktigt att känna igen sig i en annan människa, att spegla sig, sade Esbjörn Hagberg, biskop och författare.

Så är det ju i förhållandet till litteraturen också, tänker jag.

Kerstin Rauserk